Tio minuter kvar

Snart är det hemgång och jag längtar efter att få hämta barnen. För första gången på väldigt länge så har jag tillgång till bilen.
Vi har nu gjort som så att Henrik tar bilen in till staden och parkerar den så att jag bara kan ta den efter jobbet. Sen är Andreas så snäll och plockar upp honom så han kommer till jobbet. Sen får Henrik åka med Cebbe hem om kvällarna.
Ni anar inte vad jag är glad över detta. Speciellt nu inför hösten och vintern.

Att gå hem med barnen från dagis kan vara väldigt påfrestande ibland. Meja åker i vagn och sen går jag och Alma. Om båda hade suttit i vagn hade jag nog varit hemma på en kvart. Men nu med stora tjejen som går kan det ta evighter att komma hem. Hon kan stanna var tredje meter och hitta nått nytt att titta på. Ibland tar det närnmare en timme att komma hem. Ibland har det även tagit längre tid.

Nu i veckan när jag sagt hejdå till Alma och talat om att det är mamma som kommer och hämtar har hon fått utbrott. Säger argt och bestämt att hon minsann inte vill att mamma ska komma och hämta dem. Hon vill att pappa ska komma så hon får åka snabbt hem. Jag vill ju inte att det ska bli en dålig grej att jag ska hämta barnen. Jag vill att de ska vara glada över att det är jag som kommer.

Och äntligen idag får de åka bil hem med mamma.