Idag har jag lidit av migrän. Var på jobbet i två timmar innan jag fick ge upp. Åkte hem och la mig i sängen och vaknade fem timmar senare. Snacka om att känna sig som en klubbad säl. Dåligt samvete att gå från jobbet sista dagen innan semestern. Men vad kan man göra?
Nu känner jag mig mycket bättre. Har fortfarande lite ont i huvudet, men illamående har allafall försvunnit.
Henrik har nog somnar samtidigt som barnen ikväll. Försökte få liv i honom för att se om han ville ha mat, men jag fick ingen reaktion så då får han vila ut älsklingen.
Kände ett starkt behov att ha en förälder att prata med ikväll. Min syster är i Italien. Min kära syster som jag pratar med allt om som alltid förstår.
Jag ringde min pappa, den enda förälder jag har, som jag knappt har haft heller. Vi pratade väldigt länge om allt och alla.
Kändes så himla bra.
Alla ni som läser min blogg vet min relation till min familj. Jag har levt många utan att ha en bra äkta relation till min pappa.
Nu anstränger han sig, vilket jag inte begär. Det enda jag vill är att han ska vara här. Det är allt som betyder.
Nu föreslog han massvis av saker vi kan hitta på. Åka till dimbo och plocka jordgubbar, åka till musseberg och titta på djuren med barnen, bara ta promenader eller som så enkelt att bara sitta och umgås. För första gången på länge känner jag en längtan av min far.
I morgon ses vi allafall.
För övrigt så känner jag mig fruktansvärt sviken. Hur kan det vara fel på alla andra utan att man gör något fel själv. Att bli arg när man hör kritik. Alla lögner kan du bara ta med dig. Jag ger upp!
Det sjuka är att jag inte är färdig fast på ett sätt är jag mer än färdig.
I kväll trillande äntligen polletten ner. Nu helt plötsligt förstår jag, jag förstår allt.
Du kan gråta mitt på gatan
men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
Du får passa dig som satan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar