Veckan började ju bra

Morgonen började ganska irriterat för min del.
Innan vi åkte till förskolan med dagis så frågade jag Henrik om Mejas ytterkläder. Efterssom jag hämtade dem i torsdags med vagnen var det jag som tog med mig kläderna hem. Efter detta har Henrik haft vagnen i bilen, så därför kontrollerade jag med honom att kläderna var där också. Visst kläderna låg i bilen.

När vi kom till förskolan såg jag att kläderna visst inte låg i bilen. Henrik kom in och kollade så att kläderna inte hängde på deras plats varav jag menade på att jag precis talat om för honom att de inte gjorde det plus att han hade sagt att de låg i bilen....

Såg Henrik åka i väg med bilen och jag tänkte att det var likabra att vänta tills han kom tillbaka med kläderna. Jag satt där en bra stund och såg att jag missade bussen. Efter ett  tag ringde jag till honom och då var han på jobbet. Nu blev jag irriterad. Hur kan man precis fått informationen att det inte finns några ytterkläder till Meja och sätta sig och åka raka vägen till jobbet.
Förskolelärarna satt precis brevid mig när jag ringde och när jag lagt på så frågade de mig om han verkligen hade åkt till jobbet. Först trodde de att jag brukade åka med honom från förskolan, men jag förklarade att jag brukade ta bussen därifrån. Men ändå, jag tyckte det var pinsamt.
När jag var på väg därifrån ringde Henrik och sa att han var på väg hem igen och skulle komma med kläderna. Fick åka med in till staden. Och när jag frågade hur han tänkte så visste han nog inte det själv.

Att jag alltid måste fixa allt, se till så att allt stämmer.

Nu är det ändå så att jag går upp en timme tidigare, följer med och lämnar barnen på förskolan medans Henrik åker direkt vidare till jobbet. Sen tar jag bussen in till staden och är på jobbet nästan en timme innan jag börjar. Allt för att ställa upp på honom och underlätta. Och för att han ska få ha bilen.

Dags för en extrabil kan jag känna en sån här morgon.

Är jag bara lättirriterad?